torsdag 11 oktober 2012

Kan han inte få heta Ove?

Denna fråga ställde Galenskaparnas Kerstin Granlund, i rollen som Doris Volt, i filmen Leif från 1987. Maken Gunnar Volt, spelad av Anders Eriksson, hade redan bestämt att deras ännu ofödda son skulle bära namnen Caesar William Alexander.

Men vore det inte enklare om han fick heta Ove?

I själva verket undrar man ju varför inte alla, i hela världen, kan heta så enkla och vackra saker som Ove, Stig, Karl, Stina, Maja, Lisa... Ja, sådana där lättfattade, normala, SVENSKA namn. Eller?

Detta blogginlägg handlar ju inte om Galenskaparna. Det handlar inte nödvändigtvis om namn heller, utan snarare om språk. Om oförmågan att "släppa" det faktum att ljuden som formar ett ord eller namn på ett språk kan betyda eller påminna om något annat i ett annat språk. Det handlar också om detta års nyligen avslöjade Nobelpristagare i litteratur, den kinesiske författaren Mo Yan.

Det här med att skilja mellan samma ljuds betydelse i olika språk verkar för många vara en nästintill retarderande tankeoperation. Istället för att i förbipasserande registrera "jaha, på det språket säger man si istället för så som jag gör på mitt språk", eller "Hej, jaså du heter så (hur-utalar-man-jaha-okej-cool), trevligt att träffas", så är det något som händer. Något som i ett slag förvandlar normala människor, som nog anser sig själva vara rätt så hyggliga, till något barnsligt, något begränsat. (Något som också påminner om lågstadiets "ditt namn rimmar på..."-mobbning.)

Det är som att man varje gång någon säger ordet kaka, i dess svenska ätbar-sötsak-betydelse, skulle behöva säga "Öhöhö det betyder BAJS på spanska!" Eller varför inte nämna de, som i brist på bättre argument i debatten om ett könsneutralt pronomen känner behovet att påpeka att "Ööööh, men hen betyder HÖNA! Hon, han, höna, är det så vi ska ha det, öööööööh" (Att hen inte kan "betyda" höna på svenska, eftersom det är dess innebörd endast på engelska, är en egen liten historia.)

Man är så fast i sin egen lilla språkbubbla att man inte kan acceptera nya ljud som något som helt enkelt tillhör en annan språkbubbla och lämna det därhän. Varje nytt ljud måste nödvändigtvis köras igenom våra inre ordböcker för att ge utslag i kommentarer som "öhöhö, det låter ju som..."

För vissa går det ett steg längre. Det främmande språket blir obehagligt att lyssna på, en ljudström som nästan orsakar fysiskt obehag. Alltifrån paranoida föreställningar om att de där på tunnelbanan pratar skit om just dig på sitt främmande språk, till att omedelbart vilja stänga av radion eller teven om dialogen endast förs på ett språk man inte förstår. Engelska, tyska, franska eller spanska är för de flesta generationer i Sverige bekanta från skolåren, och de igenkännbara orden gör språken mer till kusinen från landet än främlingen långt bortifrån. För ju längre ifrån oss - ifrån vår språkhistoria, vår språkgren på det stora språkträdet - som det främmande språket är, desto värre tycks det låta i våra öron. Eller lustigare. För inte är det så att alla främmande språk låter hotfulla, nej, nej. Vissa språk tycker vi låter oseriösa. Fåniga. Vi har svårt att ta språken på allvar, och därmed också de som talar språken.

Så därför kan vi inte hantera - acceptera - att nobelpristagaren i litteratur har pseudonymen Mo Yan, med betydelsen "tala inte". Ush nej, ny och främmande språkinformation. Istället glider engelskans välbekanta hälsningsfras "Yo, Man" fram, och det duger väl gott. Eller varför inte löpa linan ut och säga Tjing-tjong-kines när vi ändå är igång. För det är faktiskt åt det hållet som det lutar. Om detta skriver Patrik Lundberg på hd.se

Vissa tycker att "man måste få skoja", eller att "det är inte rasism". Men vad är det då, när man sätter sin egen världsbild, sitt eget språk så långt fram att man behandlar människor som skämt bara för att de språkligt skiljer sig från en själv? Det är nästan så att man väntar sig få höra "pratar de så konstigt får de skylla sig själv". Rasism uppstår när man jämför sig med andra under förspeglingen att man själv skulle till sin natur vara bättre. Skillnader blir då inte bara skillnader, de blir fel och avvikelser. Istället för "här gör vi si, där gör de så" blir det "här gör vi rätt, där gör de fel". Det är den inställningen som ligger i botten på alla dessa: "Jag är inte rasist, men ... tycker ändå det är kul att skämta om kineser". Och vi förstår det inte ens själva, så instängda som vi är i oss själva, vårt språk, vår nationalitet.

* * * * * * *


"And would some Power the small gift give us
To see ourselves as others see us!"
                                                           (Ur 'To a Louse' av Robert Burns, 1786)




måndag 28 februari 2011

Vad är väl ett namn?

Det är lite svårt att veta hur man ska inleda det första inlägget i en ny blogg - ska man skriva något episkt och dramatiskt? Kanske något lite lösryckt och halvanonymt om sig själv? Eller möjligtvis förtälja om någon absurd vardagshändelse vars blotta chockfaktor skakat om skrivkrampen så pass att händelsen i sig motiverar bloggbörjandet? Det sista är nog välbeprövat, men skulle i mitt fall vara en ren och skär lögn. Jag har ganska länge velat ha någon sorts forum för skrift och kreativitet, men det har sedan tanken föddes funnits ett stort hinder i vägen för detta.

För mig tycks de flesta snyggare bloggar ha ett tema, som genom design, bloggnamn och innehåll skapar något i stil med en personlig facktidning inom det område som bloggskribenten erkänner sig fascinerad och uppslukad av. Jag har prövat den metoden förut - en smått neurotisk, vegansk matdagbok, samt en knappt påbörjad kandidatuppsatslogg (dock med potential till masteruppsats-konvertering) har uppehållits av mig under begränsade tidsperioder, för att sedan torka ut som ovattnade pelargoner bortgivna till någon studentslarver. För att uppehålla skriverierna behöver jag ett forum som ger utrymme för alla tankar och alla intressen. Det som hindrat mig från att bara sätta igång och skapa denna allt-i-allo-blogg är sökandet efter något så undflyende och märkligt som det perfekta bloggnamnet.

Till saken hör att jag tycks (efter ett långvarigt självdiagnosticerande, bland annat genom en relativt nyligen upptäckt webcomic, vid namn Questionable Content) lida av systematiserande tvångstankar, eller OCD (Obsessive Compulsive Disorder), som det så populärt kallas efter engelskans uttryck. Detta yttrar sig i att min hjärna ibland struktureras i rutor och listor, att jag vill sortera mina tankar och handlingar i logiska följdscheman, och motivera saker genom precisa formuleringar. Självfallet ser inte alla mina tankeprocesser ut så här - men mer om de andra sorternas tankeprocesser senare. Eftersom detta tankesätt resulterat i att jag äger absurda mängder mailadresser, forum-alias och youtube-konton för att kunna hålla isär mina olika intressesfärer så kände jag att en eventuell blogg var tvungen att ha ett "tillåtande" namn, en friskrivningsklausul (ett underbart svenskt alternativ till engelskans disclaimer) som i sin inneboende innebörd direkt skulle signalera att här kommer minsann allt möjligt skrivas... och oundvikligen sorteras medelst prydliga etiketter.

Jag har suttit i dagar på mina lediga timmar och funderat över ordet däremellan och dess vara eller icke vara, som i frasen "...och allt däremellan", men förutom att det tycks ligga precis på gränsen mellan vardagligt och pretentiöst märkte jag också att det var alltför flitigt använt i andra bloggnamn och bloggadresser för att det skulle kännas roligt att använda. Ord och namn som emellan, "bortanför och innantill", "mellan himmel och jord", och så vidare, har rullat runt i huvudet och på tungan, men inte riktigt fallit i smaken.

Hur ska jag då avsluta detta inlägg? Det syns ju tydligt att bloggen nu finns, att den har ett namn och att jag skriver i den. Bör jag motivera valet av det slutgiltiga bloggnamnet? Nå... Jag gillar friskrivningsklausuler. Jag vet inte om människor som inte har systematiserande tanketendenser kan tänka eller känna något liknande, men när man finner verbala små knep där man lyckas LURA sina egna nojor, klättra över staketen man själv satt upp, eller helt enkelt klarar av sina egna absurda mål, så infinner sig en triumfatorisk glädje.

Visst kan alla avvikande mentala mönster som begränsar spontaniteten tyckas glädjelösa, men på ett annat sätt ger ett liv med fler inre regler utrymme för fler segrar. Kanske är glädjen jag känner över att segra över mig själv på mina egna säregna premisser en särskild sorts glädje som ges just till regelbrytare och hinderövervinnare. Den har en särskild smak, som den himmelsblå färgen man ser efter att ha knuffat upp en trög och blötsvullen taklucka i grått gammalt trä. Öppenheten och friheten är alltid vackrast när man brutit sig igenom stängsel för att nå dit.

Allomfattningar och överskridningar skapar inga trånga murar, pretentiösa föresatser eller föruttalade teman. De bildar en ram bestående av bristen på inramningar.

Vindens susande är ljudet av en dörr som öppnas
Ljudet av en ny berättelse som nu tar sin början
-
さざめく
いままる