torsdag 11 oktober 2012

Kan han inte få heta Ove?

Denna fråga ställde Galenskaparnas Kerstin Granlund, i rollen som Doris Volt, i filmen Leif från 1987. Maken Gunnar Volt, spelad av Anders Eriksson, hade redan bestämt att deras ännu ofödda son skulle bära namnen Caesar William Alexander.

Men vore det inte enklare om han fick heta Ove?

I själva verket undrar man ju varför inte alla, i hela världen, kan heta så enkla och vackra saker som Ove, Stig, Karl, Stina, Maja, Lisa... Ja, sådana där lättfattade, normala, SVENSKA namn. Eller?

Detta blogginlägg handlar ju inte om Galenskaparna. Det handlar inte nödvändigtvis om namn heller, utan snarare om språk. Om oförmågan att "släppa" det faktum att ljuden som formar ett ord eller namn på ett språk kan betyda eller påminna om något annat i ett annat språk. Det handlar också om detta års nyligen avslöjade Nobelpristagare i litteratur, den kinesiske författaren Mo Yan.

Det här med att skilja mellan samma ljuds betydelse i olika språk verkar för många vara en nästintill retarderande tankeoperation. Istället för att i förbipasserande registrera "jaha, på det språket säger man si istället för så som jag gör på mitt språk", eller "Hej, jaså du heter så (hur-utalar-man-jaha-okej-cool), trevligt att träffas", så är det något som händer. Något som i ett slag förvandlar normala människor, som nog anser sig själva vara rätt så hyggliga, till något barnsligt, något begränsat. (Något som också påminner om lågstadiets "ditt namn rimmar på..."-mobbning.)

Det är som att man varje gång någon säger ordet kaka, i dess svenska ätbar-sötsak-betydelse, skulle behöva säga "Öhöhö det betyder BAJS på spanska!" Eller varför inte nämna de, som i brist på bättre argument i debatten om ett könsneutralt pronomen känner behovet att påpeka att "Ööööh, men hen betyder HÖNA! Hon, han, höna, är det så vi ska ha det, öööööööh" (Att hen inte kan "betyda" höna på svenska, eftersom det är dess innebörd endast på engelska, är en egen liten historia.)

Man är så fast i sin egen lilla språkbubbla att man inte kan acceptera nya ljud som något som helt enkelt tillhör en annan språkbubbla och lämna det därhän. Varje nytt ljud måste nödvändigtvis köras igenom våra inre ordböcker för att ge utslag i kommentarer som "öhöhö, det låter ju som..."

För vissa går det ett steg längre. Det främmande språket blir obehagligt att lyssna på, en ljudström som nästan orsakar fysiskt obehag. Alltifrån paranoida föreställningar om att de där på tunnelbanan pratar skit om just dig på sitt främmande språk, till att omedelbart vilja stänga av radion eller teven om dialogen endast förs på ett språk man inte förstår. Engelska, tyska, franska eller spanska är för de flesta generationer i Sverige bekanta från skolåren, och de igenkännbara orden gör språken mer till kusinen från landet än främlingen långt bortifrån. För ju längre ifrån oss - ifrån vår språkhistoria, vår språkgren på det stora språkträdet - som det främmande språket är, desto värre tycks det låta i våra öron. Eller lustigare. För inte är det så att alla främmande språk låter hotfulla, nej, nej. Vissa språk tycker vi låter oseriösa. Fåniga. Vi har svårt att ta språken på allvar, och därmed också de som talar språken.

Så därför kan vi inte hantera - acceptera - att nobelpristagaren i litteratur har pseudonymen Mo Yan, med betydelsen "tala inte". Ush nej, ny och främmande språkinformation. Istället glider engelskans välbekanta hälsningsfras "Yo, Man" fram, och det duger väl gott. Eller varför inte löpa linan ut och säga Tjing-tjong-kines när vi ändå är igång. För det är faktiskt åt det hållet som det lutar. Om detta skriver Patrik Lundberg på hd.se

Vissa tycker att "man måste få skoja", eller att "det är inte rasism". Men vad är det då, när man sätter sin egen världsbild, sitt eget språk så långt fram att man behandlar människor som skämt bara för att de språkligt skiljer sig från en själv? Det är nästan så att man väntar sig få höra "pratar de så konstigt får de skylla sig själv". Rasism uppstår när man jämför sig med andra under förspeglingen att man själv skulle till sin natur vara bättre. Skillnader blir då inte bara skillnader, de blir fel och avvikelser. Istället för "här gör vi si, där gör de så" blir det "här gör vi rätt, där gör de fel". Det är den inställningen som ligger i botten på alla dessa: "Jag är inte rasist, men ... tycker ändå det är kul att skämta om kineser". Och vi förstår det inte ens själva, så instängda som vi är i oss själva, vårt språk, vår nationalitet.

* * * * * * *


"And would some Power the small gift give us
To see ourselves as others see us!"
                                                           (Ur 'To a Louse' av Robert Burns, 1786)