Det är lite svårt att veta hur man ska inleda det första inlägget i en ny blogg - ska man skriva något episkt och dramatiskt? Kanske något lite lösryckt och halvanonymt om sig själv? Eller möjligtvis förtälja om någon absurd vardagshändelse vars blotta chockfaktor skakat om skrivkrampen så pass att händelsen i sig motiverar bloggbörjandet? Det sista är nog välbeprövat, men skulle i mitt fall vara en ren och skär lögn. Jag har ganska länge velat ha någon sorts forum för skrift och kreativitet, men det har sedan tanken föddes funnits ett stort hinder i vägen för detta.
För mig tycks de flesta snyggare bloggar ha ett tema, som genom design, bloggnamn och innehåll skapar något i stil med en personlig facktidning inom det område som bloggskribenten erkänner sig fascinerad och uppslukad av. Jag har prövat den metoden förut - en smått neurotisk, vegansk matdagbok, samt en knappt påbörjad kandidatuppsatslogg (dock med potential till masteruppsats-konvertering) har uppehållits av mig under begränsade tidsperioder, för att sedan torka ut som ovattnade pelargoner bortgivna till någon studentslarver. För att uppehålla skriverierna behöver jag ett forum som ger utrymme för alla tankar och alla intressen. Det som hindrat mig från att bara sätta igång och skapa denna allt-i-allo-blogg är sökandet efter något så undflyende och märkligt som det perfekta bloggnamnet.
Till saken hör att jag tycks (efter ett långvarigt självdiagnosticerande, bland annat genom en relativt nyligen upptäckt webcomic, vid namn Questionable Content) lida av systematiserande tvångstankar, eller OCD (Obsessive Compulsive Disorder), som det så populärt kallas efter engelskans uttryck. Detta yttrar sig i att min hjärna ibland struktureras i rutor och listor, att jag vill sortera mina tankar och handlingar i logiska följdscheman, och motivera saker genom precisa formuleringar. Självfallet ser inte alla mina tankeprocesser ut så här - men mer om de andra sorternas tankeprocesser senare. Eftersom detta tankesätt resulterat i att jag äger absurda mängder mailadresser, forum-alias och youtube-konton för att kunna hålla isär mina olika intressesfärer så kände jag att en eventuell blogg var tvungen att ha ett "tillåtande" namn, en friskrivningsklausul (ett underbart svenskt alternativ till engelskans disclaimer) som i sin inneboende innebörd direkt skulle signalera att här kommer minsann allt möjligt skrivas... och oundvikligen sorteras medelst prydliga etiketter.
Jag har suttit i dagar på mina lediga timmar och funderat över ordet däremellan och dess vara eller icke vara, som i frasen "...och allt däremellan", men förutom att det tycks ligga precis på gränsen mellan vardagligt och pretentiöst märkte jag också att det var alltför flitigt använt i andra bloggnamn och bloggadresser för att det skulle kännas roligt att använda. Ord och namn som emellan, "bortanför och innantill", "mellan himmel och jord", och så vidare, har rullat runt i huvudet och på tungan, men inte riktigt fallit i smaken.
Hur ska jag då avsluta detta inlägg? Det syns ju tydligt att bloggen nu finns, att den har ett namn och att jag skriver i den. Bör jag motivera valet av det slutgiltiga bloggnamnet? Nå... Jag gillar friskrivningsklausuler. Jag vet inte om människor som inte har systematiserande tanketendenser kan tänka eller känna något liknande, men när man finner verbala små knep där man lyckas LURA sina egna nojor, klättra över staketen man själv satt upp, eller helt enkelt klarar av sina egna absurda mål, så infinner sig en triumfatorisk glädje.
Visst kan alla avvikande mentala mönster som begränsar spontaniteten tyckas glädjelösa, men på ett annat sätt ger ett liv med fler inre regler utrymme för fler segrar. Kanske är glädjen jag känner över att segra över mig själv på mina egna säregna premisser en särskild sorts glädje som ges just till regelbrytare och hinderövervinnare. Den har en särskild smak, som den himmelsblå färgen man ser efter att ha knuffat upp en trög och blötsvullen taklucka i grått gammalt trä. Öppenheten och friheten är alltid vackrast när man brutit sig igenom stängsel för att nå dit.
Allomfattningar och överskridningar skapar inga trånga murar, pretentiösa föresatser eller föruttalade teman. De bildar en ram bestående av bristen på inramningar.
Vindens susande är ljudet av en dörr som öppnas
Ljudet av en ny berättelse som nu tar sin början
-
いま始まる物語の開く音
